Här har vi hjälpt naturen att skapa en vattenspegel som ger de vilda djuren tillgång till öppet vatten. Hit kommer gärna klövvilt för att släcka törsten och även förse sig med salt från saltstören. Både fåglar, växter och vattenlevande djur trivs här. Det bidrar till att öka den biologiska mångfalden.
Här kan du sitta och spana på vilda djur. En av de växter som trivs här är en i familjen Sphagnum som vi på svenska kallar vitmossor. I Sverige finns 46 arter. De flesta av arterna trivs med att växa där det är fuktigt till blött och kan utveckla tjocka mattor med mossa. Vitmossorna är vad vi brukar kalla för biologiska kulturarvsväxter eftersom de tidigare har använts av människor i olika sammanhang.
Att de fått namnet vitmossa härrör troligen av att de om sommaren blir riktigt torra och ljusnar kraftigt. Bland annat har vitmossa plockats och torkats för att sedan läggas in i linne och användas som blöjor. Torr mossa har nämligen en mycket bra uppsugningsförmåga.
Vid viltvattnet ser ni en liten skogsvåtmark som genom sin stora vattenhållande förmåga, långsiktigt behåller sitt öppna utseende. På våren och senhösten vattenfylls de ofta och får mera utseende av liten sjö, eller ett ”skogsöga”. Den benämning som vi använder här i Västmanland och norrut, är ”vät”. Kommer vi till vårt östra grannlandskap Uppland, används namnet ”glup”.
Sett ur viltets perspektiv är det brist på vatten i alla landskapstyper. I närheten av vatten finns ofta artrika och varierade miljöer, som erbjuder både föda och skydd.
Våtmarker och öppna diken i odlingslandskapet är, liksom skogskärr, mycket värdefulla miljöer, som man skall vara mycket rädd om. Våtmarker som man skapar genom att dämma får en mer naturlig flora och fauna än grävda viltvatten, och är därför normalt mer gynnsamma för viltet. För det jaktbara viltet kan man vänta sig större positiva effekter av ökade inslag av våtmarker i slättbygden och mellanbygden, jämfört med skogsbygden. Anledningen är att det finns fler änder och gäss som utnyttjar våtmarker i det öppna och småbrutna landskapet, än i skogsbygden. Ur ett naturvårdsperspektiv är dock återskapande av våtmarker i skogen minst lika viktigt, och även det jaktbara skogsviltet gynnas av sådana åtgärder. På sikt kommer man att få flerskiktade, lövdominerade miljöer med infallande ljus längs välskötta våtmarker i skogen. Där finner viltet både föda och skydd. Kantzoner mot myrar, kärr och vattendrag är viktiga för allt från älg till skogshare och skogshöns.
Förr, när alla ytor som kunde producera hö till vinterfoder åt djuren, användes även så här små ytor till slåtter som då utfördes med lie. Ofta tog man reda på gräs och örter även upp på sidorna av väten. På fastmarken, så då var inte strandkanten så här igenväxt. Det tog i regel ett antal år, till att en sådan här slåttermark var helt iordningställd. Höet fick ligga på ”slag”, så kallade ”breor” strängar, om slåttermyren var stor, för att torka. Var det nära hem till gården, kördes höet in direkt när det torkade. Var det längre ut i skogen som slåttermyren låg, kunde höet torkas upphängt på hässjor eller torkgolv, för att sedan läggas in i ängslador som fanns upptimrade på fastmarken. Det höet kördes hem på vinterföre sedan.
Framförallt var det starrerna (ett halvgräs), som gynnades av lieslåttern, men även brunvenen. Kråkklöver samt veronikor med flera småvuxna örter blev allt frekventare vartefter lieslåttern pågick över tid. Den vackert vita vitsippelika slåtterblomman visade sig ofta där kärret var lite rikare, liksom gräsullen. Många olika arter orkidèer fick här också en växtplats.
Skogsbruk:
Mellan Solitärträdet Aspen och Viltvattnet går man igenom en s.k. föryngringsavverkning, genomsnittlig ålder är 5 år. Den ska plantröjas de närmaste åren.
Efter viltvattnet kommer man sedan till ett 35 år gammalt bestånd där det planterades gran i slutet av 80-talet. Den ska gallras under 2026.