I mitten av 1700-talet fanns här en tegelugn, troligen en provisorisk fälttegelugn. Man brände tegel i första hand för eget behov, till de
byggnader som skulle uppföras som bland annat eldstäder. Det kunde tillverka både enkupigt taktegel, tegelstenar och tegelrör för dränering. Rester finns här under växtligheten. Ugnarna placerades ofta nära lertäkter. Troligen hämtades leran här på den närliggande åkern.
Kring andra hälften av 1700-talet kom flera kungliga förordningar som bidrog till att få i gång produktion av både murtegel och takpannor. Det handlade främst om att minska brandrisken. Fastighetsägare som byggde i sten fick skattelättnader.
På många ställen i Sverige, bland annat i Dalarna och Västmanland, gick allmogen, alltså bönderna, samman och brände tegel. Teglet
användes sedan lokalt, men i vissa fall ska det även ha sålts till andra som inte ingick i tegelbrännarallmogen.
Processen att tillverka tegel var ett tungt och slitsamt arbete. Tillverkningen av tegel bestod av ett hantverk i flera led och som krävde stora resurser i tid och arbetskraft. Produktionen kännetecknades fram till 1800-talet av primitiva och tillfälliga industrier. Tillverkningen pågick därför främst i mindre skala. Leran grävdes först upp och hämtas till tegelbruket. Därpå bearbetades råvaran med sand och vatten. Processen innebar att materialet omfördelandes till tegelstenar eller tegelpannor. Därefter torkas leran torklador och brändes därefter till tegel i en tegelugn. Teglet torkades i enkla lador och bränningen förlades till provisoriska fältugnar. Eftersom vägarna ofta var av dålig kvalitet, var det en besvärlig process att transporterna det tunga teglet. Leran fraktades därför främst kortare sträckor och då med vagn eller släde.