Om du ser dig omkring kan du upptäcka handgrävda tegdiken. Det är spår från den tiden när man använda skogen för bete och vinterfoder till djuren. De grävdes för att leda bort vatten och öka tillgången på foder till djuren.
Skogsbete, det vill säga att lantbrukaren/djurhållaren släppte ut sina betesdjur ”på skogen” för att beta, var mycket vanligt förr i tiden innan vallodlingen kom i gång. Det var till och med en förutsättning för att
få bete till djuren under sommaren eftersom det inte fanns så mycket
hagmarker då dessa var i regal slåttermark.
Att ha djuren på bete på åkermark var inte ett alternativ eftersom allt spannmål odlades där. Typiskt för betade skogar är även den stora rikedomen på skogs- och ängskovall som korna gärna betade på efter sommaren och som gav ett vackert gult smör. Även olika soppsvamparter var extremt eftersökta av korna på hösten. Kovallen och sopparna är viktiga kulturarvsväxter.
I hela vårt land användes skogen som betesmark. Ofta som någon form av fäbodsbete, där betesdjuren togs in till byggnader på skogen, för att mjölkas och skötas om. Fäbodar kunde ligga helt nära byarna, på gångavstånd. Så kallade ”hemfäbodar”. Eller flera mil bort, så kallade ”långfäbodar”. Fäboddrift har förekommit från Skåne i söder upp genom hela Norrland, såväl som ute i skärgårdarna, och beskrevs första gången i skrift på 1000 – talet.
Djuren släpptes ut på skogen för att själva söka upp bete. Det var andra sorters nötkreatur då, med andra preferenser på v ad som var bra betesväxter. Exempelvis betades blåbärsris då frekvent. Även getter och får gjorde nötboskapen sällskap ut i skogen och hade kanske ännu lättare att finna bete.
Det brukar göras skillnad på ”skogsbete” och ”betad skog”. Den förra varianten var vanligare förr, medan den senare blev allt vanligare i sen tid in på 1900 talet. Det är lätt att förledas att tro att djuren bara betade rakt av där det fanns gott om bete. Det gjorde de visserligen, men om man betat bara på det viset så skulle det tillgängliga betet snart varit slut. För att få betet att räcka längre, så måste man sköta skogarna med sikte på ett bra bete.
Fram för allt på 1700 – talet när det var som flest djur på skogen, genomfördes regelbundna ”betesbränningar”. Det vill säga att djurägarna gick ut på skogen för att röja sly, undertryckta träd samt underkvistade de stora träden, där det var lite bördigare (växtligare) skog. Det arbetet gjordes tidigt på våren, för det var då det gick att bränna någorlunda säkert. Den här ”lågintensiva” bränningen frigjorde i sin tur näringsämnen och mineraler från brännskärvad sten som medförde en bättre tillväxt på gräs och örter. Den här bränningen genomfördes inte på samma platts varje år, utan platserna skiftade hela tiden. Sedan släpptes betesdjuren på, på betesytorna.
Foto: A. Anderberg
Det här riktade viset att sköta skogen ur betesbehovets perspektiv, skapade sedan över tid, ett halvöppet skogslandskap i mosaik med de mera magra skogspartierna. Betesbränning + bete gav ett starkt betespräglat landskap med sina speciella ekosystem och arter. Enen var tillsammans med sälg och rönn, ”vinnarna” här. Det är den här ”betesskogstypen” som kallas ”skogsbete”, viket i stort sett inte förekommer idag. Men för den skull så betades inte samma ytor dag eter dag. Utan djuren förflyttades vartefter till nya betesområden. Så kallade ”lötgångar”, som fördelade sig ut från fäboden!
När sedan så småningom kunskapen om att vall odla utvecklades, minskade successivt behovet av att sköta skogsbetena. De växte allt eftersom igen något, men behöll ändå karaktären av en skog med mycket gläntor och starkt olikåldrig skog med ett markant inslag av löv. Det är den skogsmiljön vi idag kallar ”betad skog”. Det vill säga skog som betas men inte sköts ur ett betes perspektiv. När sedan, som i den här skogen; betesdjuren slutligen tagits bort helt, fortlever sedan skogen under lång tid att ha den karaktären, men sluter sig allt mera och vi får en skogstyp som utmärkt kan passa för ett ”K – skogsbruk”. Det vill säga skogsbruk utan hygges föryngring. Ofta hittar man i de här skogarna numera helt inväxta och hårt trängda stamsälgar och d:o rönnar, men även döda ganska stora enar som alla minner om en mycket öppnare skog.
Foto: Michael Krikorev
Kärlväxter som kan finnas kvar i de här skogstyperna om den fortfarande är lite halvöppen, är exempelvis: ögonpyrola och månlåsbräken samt även lummerarter som exempelvis lopplummer. Typiskt för betade skogar är även den stora rikedomen på skogs-, och ängskovall som korna gärna betade på eftersommaren och som gav ett vackert gult smör! Även olika soppsvamparter var extremt eftersökta av korna på hösten. Kovallen och sopparna är viktiga kulturarvs växter. Skogsorkidéen knärot har också här sin ursprungs milö.
(länk: www.artfakta.se , samt Signalartsboken Skyddsvärd skog, Nitare J m.fl.)
Skogsbruk:
Det här skogsbestånd är 100 år gammalt, hälften gran och hälften tall. I skogsbruksplanen är detta avsatt till miljöhänsyn.