På 1700- och 1800-talen behövdes stora mängder kol till bruken i Bergslagen. Bönderna fick då i uppdrag att hugga sin skog och tillverka kol. Här framför ser ni en cirkelformation, där det har blottats svart så kallad kolstybb. Det här är lämningar efter den vanligaste kolningsformen i de här trakterna, nämligen resmilan.
Att bygga och kola en mila var mycket arbetskrävande och tog lång tid. Omkretsen på en normalstor mila blev 27 meter vilket gav en volym på cirka 160 m3. Den totala tidsåtgången för byggandet av milan, huggning och inkörning av virket, kolningen och rivningen efteråt, liksom transporten av det färdiga kolet, blev cirka 9,3 timmar per varje kubikmeter träkol.
Kolen lastades på slädar och kördes med häst, så kallade kolforor. Här i Fallänge finns en sådan väg där det gick kolforor förbi som kom norr ifrån bland annat från Möklinta. De gick till bruken i Norberg, Högfors och Seglingsberg.
Lämningar efter sådana här kolmilor finns precis överallt i bergslagsskogarna här. Ofta är de inte så här tydliga. Särskilt om de är mycket gamla och övervuxna med stora träd. Men där grävling eller räv grävt för en boplats, avslöjas kolbottnen på den framgrävda stybben.
Att bygga och kola en mila var ett mycket arbetskrävande arbete som tog lång tid. För det handlade ju även om att all ved som skulle kolas, också måste avverkas och köras fram till den plats som utsetts till att kola på. Ofta handlade det om att använda en redan befintlig kolbotten, eftersom det där ofta redan fanns tillräckligt med kolstybb (kolstybb är finfördelat kol som inte dög till att använda i hyttan och som blivit kvar efter att milan rivits ur).
Där en mila skulle byggas (resas), var det viktigt att det fanns en plan yta att bygga golvet som skulle vara underlaget för milan. När golvet var byggt kunde man börja resa milan. Man började med att resa centrumstocken, ofta kallad ”kungen”. Därefter byggdes ett anhåll (en träring runt mittstocken), som skulle säkra ett utrymme som skulle fungera som tändrum när milan skulle tändas. Utrymmet fylldes då med småved att tända med. Sedan började det stora arbetet med att resa in veden som höll ungefär två meters längd. Längre ved förekom också. Det var mycket viktigt med lutningen på veden och hur de olika grovlekarna på veden fördelades i milan. Detta för att kolningen skulle bli så bra som möjligt med bra kvalitet på kolet och så att inte milan kolade snett så att hela milan riskerade att rasa. Lutningen skulle vara så att när milan var färdigbyggd skulle kolaren kunna stå tätt invid foten på milan och nudda milan med utsträckt arm! Då var den rätta lutningsvinkeln nådd. Omkretsen på en normalstor mila blev 27 m vilket gav en volym på ca 160 m3.
När inresningen blev klar skulle hela milan täckas med färskt granris i ett tjockt lager. Utanpå granris skyfflades sedan ett tätt lager med kolstybb på sidorna och på toppen. För att stybblagret skulle bli tillräckligt tjockt, behövde klampar läggas på tvären utefter milsidorna. Stybben klubbades sedan riktigt tät. För det var otroligt viktigt att det blev tätt så att inte milan skulle kunna börja brinna under kolningen, för då kunde hela förtjänsten brinna upp. Veden i milan ska bara kola inte brinna. Det som händer är att veden torrdestilerar i en värme på ca 500 grader! Tillförseln av syre, reglerades genom draghål i bottnen på milan. Först därefter kunde milan antändas. Den totala tidsåtgången för byggandet av milan, kolningen och rivningen efteråt, samt även huggning och inkörning av virket, liksom transporten av det färdiga kolet, blev ca 9,3 tim/m3träkol. På en mila som gav ca 160m3 träkol var tidsåtgången drygt 2 månader av arbete. Men som det berättats mycket om i kolarkojorna, så kunde mycket hända under tiden som kolningen genomfördes!
Om livet för bygdens kolforebönder kan du läsa i boken Hemligt kontrakt skriven av Mats Hellstrand. (Mats är Pers bror och boken finns i vår gårdsbutik).