I övergången från odlad mark till skogen, den så kallade brynzonen, finns ofta en mängd specialiserade arter som kan höra till både den halvslutna skogen och till det öppna odlingslandskapet. Den här biologiska naturmiljön är en av de artrikare miljöer vi har.
I brynet hamnade ofta stenar som röjdes från åkern för att höja brukbarheten. Förr plockades och bröts dessa stenar för hand och samlades i så kallade odlingsrösen. Den här övergångsmiljön kan även innehålla annat av intresse. Lämningar som har att göra med odlandets mödor och glädjestunder.
Här kan vi finna rester av gamla torpboställen och gamla vägar som inte längre har en funktion eller små odlingsytor. Själva brynet hölls förr mer eller mindre fria från trädvegetation. Anledningen till det var att lantbrukaren inte ville att skogen skulle skugga åkern som kunde odlas fram till dikeskanten. Marken var dessutom mer bördig och man kunde slå ett fint och örtrikt hö till djuren med lie.
Stenrösen lades ofta i brynen men tidigare även ute i åkern. Senare kom dynamiten till användning, vilket gav ett annat utseende på stenmaterialet.
De här rösena kom att fungera som små ekosystem för arter som gillar hög värme (som ormar, salamandrar, men även vesslor och gnagare, värmeälskande lav och insekter fick även här en bra livsmiljö). Men där rösena låg tätt ute i åkern, fungerade de bra som värmemagasin som något hindrade frosten från att förstöra den känsliga grödan i plantstadiet!